"Hej Fia!Läste ditt blogginlägg idag, det du skrev om kroppen. Och jag började fundera en hel del över hur jag tar hand om och "pratar till" min kropp. För bara några dagar sedan sa jag till dig att jag börjat tänka annorlunda och se mer positivt på mig och min kropp. Det är nog sant till en viss del, men när jag läste ditt inlägg idag förstod jag också att jag lurar mig själv en del. Jag försöker tänka positivt och ger mig själv mer komplimanger nu än förut, och i vissa stunder känner jag mig riktigt nöjd med mig själv. Det gör väl inget om magen inte är helt platt eller om den putar lite. Men, steget mot de negativa tankarna är inte stort och det krävs så lite för att jag ska börja jämföra mig med andra igen. Varför blir det så? Jag vill ju inte ha det så för det mår jag verkligen inte bättre av. Idag rensade jag min garderob och försökte se på mig själv med lite nya ögon. Och visst inser jag att jag inte är så "stor" som jag inbillar mig. Jag sträckte på mig, drog bak axlarna och kände mig ganska bekväm med spegelbilden. Men det var bara ett ögonblick, jag vet att det kommer stunder då jag ser något helt annat. Och så tänkte jag, när jag läste det du skrev om att behandla kroppen som en kompis, att det är det jag måste göra! Jag älskar mina riktiga kompisar och skulle ju aldrig behandla dem på ett sådant sätt genom att lura dem och ge dem negativa kommentarer. Så varför göra det mot mig själv och min egen kropp? Jag fick ett litet uppvaknande idag och vet nu ännu mer att jag måste börja ge mig själv mer positiv feedback. Det blev ett långt meddelande här med många personliga tankar men det jag mest vill säga är: Tack Fia! Tack för att du är en sådan inspiration och hjälp på vägen. Jag kanske inte har förändrats så mycket i utseende under de här veckorna men jag har definitivt utvecklats i styrka och träning och lär mig hela tiden utveckla mitt mentala tänkande. Tack! Utan dig hade det inte gått. Stor kram, A." Från en av mina PT-Kunder, 2014-05-11 Läs inlägget hon menar genom att klicka HÄR.
