Min läsare Mary skrev följande i "månadens bikt"-inlägget: "Jag grubblar just nu över allt känns det som, det skaver överallt i livet. Jag ska börja jobba om en vecka efter ett års mammaledighet och i samma veva börjar min lilla förskola. Jag är så stressad, hur ska jag få ihop mitt liv?! Jag ser inte hur jag ska hinna ta hand om hemmet (där jag gör allt), djuren, ge mitt barn tid och framför allt mig själv tid! Om jag knappt får det nu när jag är hemma, hur ska jag fixa det sen? Hur ska jag hinna med mina vänner som redan nu prioriteras bort? Hur ska jag kunna prestera på jobbet när jag aldrig sover en hel natt (jag tar alla nätter med barnet)? Hur ska jag fixa träning? Och börja äta bra igen så jag slipper bära dessa extrakilon. Jag har fått problem (utöver att jag tidvis känner mig helt orkeslös) med magkatarr och hjärtklappning. Jag önskar få höra att det kommer att gå (utan mer hjälp från partner då det aldrig kommer hända), att jag kommer känna att livet är något roligt och skönt igen. Jag skulle behöva få hopp om livet…" Kära läsare! Ni har alltid så mycket klokt att säga. Vi kan väl hjälpas åt och ge henne några stöttande ord på vägen? Och jag är väl inte den enda som tänker att det är helt orimligt att du, Mary, ska behöva ta prick allting med barn och hem ENSAM? Det är orimligt. Ni är två om att få barn och två som delar ett hem. Två. Kram!
