Kära ni. Jag känner så starkt med er. Ni är oerhört modiga som vågar dela med er och sätta ord på tankar som tynger er. Tack för att ni ville dela med i det förra inlägget. Läser varenda ord och det berör mig så starkt. Tappar ibland andan för jag önskar att jag fick träffa er, prata med er och kramas. Säga något tröstande ord och försöka hjälpa till. Demoner, ångest och kaos i livet är inte att leka med. Det gör att en kan känna alla otäcka känslor som finns. Det kan få en att tappa hoppet, bara se mörker och känna sig rädd, rädd för livet och sin egen förmåga. Det är okej. Vi behöver inte alltid veta svaret eller vägen ur ett beteende eller en situation. Det enda vi behöver veta är att vi vill försöka. Är det något livet och min utmattningsdepression lärt mig så är det att när jag trott att det är dags att ge upp och känslan av att inte orka mer har blivit för stark - det är då jag blivit som starkast. För vi tar oss ur det mesta. Livet hjälper oss till slut. Känner mig så otroligt privilegierad som får ha er i min vardag. Att få dela den med så kloka, intressanta och ärliga människor som ni läsare är. Tack för att ni finns och delar med er. Tillsammans blir vi starkare.
