Inann jag flyttade över bloggen till Veckorevyn så började jag en serie om "duktig flicka"-syndromet, dvs. det här med att många av oss tjejer känner en sån oerhörd press från allt och inget att ständigt visa vad vi går för vilket kan leda till både det ena och det andra hemska. Jag berättade att jag själv gick in i väggen för ett år sen när jag var mitt i uppstarten av min karriär och fick en enrom respons av tjejer och kvinnor som känner igen sig. För att fortsätta på samma spår vill jag nu dela med mig av några rader som jag skrev i min dagbok direkt jag kom hem efter att ha kollapsat på jobbet. Den här texten är alltså skriven 8 november 2010: "Jag blir så trött på mig själv. Jag blir så trött. Jag är så förvirrad och underlägsen mina tankar att jag blir rädd. Jag känner mig schitzofren och skolkande. Jag är så förvirrad i mig själv. Jag bröt ihop på jobbet. Fick en sådan där panikångest attack som folk pratar om. Tårarna krampade ansiktete och jag såg stjärnor, benen vek sig och jag fick absolut ingen luft. Minns knappt och känner mig dum. Väggen tog mig, jag var väl odödlig? Jag har byggt upp min fiapower under så många år och verkligen tryckt fast det i pannan. Jag vill allt och mer än så vilket nu har gett mig snubbelben i ansiktet. Jag svamlar, har gröt i huvudet, glömmer saker, är förvirrad, stannar mitt i en mening, tänker frustrerande tankar om mig själv. Kroppen svämmar över, trycker ner mer. Går i svarta dimmor, prestera prestera, spara pengar, tjäna pengar, vara på topp och aldrig nere. Helylle och fantastisk, karriär och drottning. Utan lik. Benen pulserade så hårt, det enda jag kunde fokusera på var Linns mörka vackra ögon som lyste. Hennes lyckade utstrålning, min längtan efter samma. Folk uppfattar mig som en rejäl primadonna, en tjej som lyckas, en person som är stark, en som gör det hon vill och kämpar. Mina svackor döljs, de finns bara för mig. Tills idag, jag skämms för att jag är svag. Jag blottade mitt mörka, press och stressen är äcklig i sörjan. Jag ville inte visa. Åttonde november tvåtusentio, dagen jag fick panikångest och skämdes." Jag har inte upplevt något liknande igen och lär mig hela tiden hantera stress på nya sätt. Idag känner jag att jag har en helt annan kontroll på det mesta och framförallt har jag hunnit landa mer i hela "PT-fia"-karusellen och andats ikapp det som gick så fort. Genom att dela med mig av den här texten blottar jag mig totalt och hoppas att den kan hjälpa någon annan att få lite kraft ,. det är okej att känna sig svag och vi är inte ensamma.
