Behöll Edith hemma från förskolan idag med, så tog en sväng in till stan för att rasta oss. På vägen hem kom jag på mig själv med att skynda mig, trots att vi inte hade någon tid att passa och ingen som väntade hemma eftersom Kim är på golfresa. Ändå promenerade jag med skyndsamma steg. Blev trött på mig själv och känslan av att vara fångad i måsten så sket i allt och svängde in på närmaste bageri och köpte croissanter. Så rullade vi ner till havet och satte oss på en bänk och käkade dem. Visst, Edith smulade mest sönder sin för att komma åt den smörigaste delen i mitten vilket lockade dit tjugotvå äckliga fiskmåsar, men det var ändå något befriande i det här. Att strunta i att skynda sig hem, att strunta i att laga en avancerade middag och att strunta i att gå med bestämda steg utan anledning.
