Jag börjar så smått blicka mot semestern och kommer på mig själv med att längta. Det har varit en intensiv vår på ett personligt plan och en märklig och kaosartad tid för oss alla. Tänker på hur livet såg ut för ett år sedan när semestern närmade sig och hur annorlunda allt var då. Jag hade varken separerat, flyttat, skilt mig eller börjat ha min dotter på halvtid. Allt det där låg framför mig för ett år sedan. Tänk vad allt kan ändras på kort tid. Minns hur pissigt jag mådde. Hur jag sörjde och bearbetade att livet kanske skulle se annorlunda ut längre fram. Jag går mot den kommande semestern med glädje. Ser fram emot att vara i sommarstugan och att uppleva hemester - semester hemma - på riktigt. Ser fram emot att göra ingenting och ta tag i sådant som jag inte tidigare prioriterat. Fylla på. Vara. Fantiserar om att hitta någon rutin i att bada innan frukost och ligga på balkongen i timmar. Cykla till nya platser dagligen med Edith och bygga många sandslott. Och så tänker jag att jag ska undvika att bestämma något. Låta det bli som det blir så mycket som möjligt. Använda den här sommaren, som i allra högsta grad kommer att se annorlunda, till att planera så lite som möjligt. → Jag låg vaken i timmar och blev rädd
