Medan päronen och syrran besteg något gigantiskt berg så gick jag och Edith på en långsam promenad längs med floden. När molnen tillslut klev åt sidan så bröt solen fram och jag var ju tvungen att stanna till på en bänk och faktiskt ta den där pausen som jag alltid tänker att jag ska göra men så sällan gör. Vet inte hur många gånger jag passerar ljuvliga bänkar längs promenadstråken men som jag aldrig placerar ändan på. Och så gjorde jag det där som är så förbaskat ljuvligt. Slog mig ner, vände ansiktet mot solen och släppte alla tankar om att jag borde gå tillbaka till hotellet och jobba medan Edith sov. Lyssnade på P3 Dokumentär och satt tills jag blev blöt i ändan. Tack till mig själv för att jag tog den här pausen när den serverades mitt framför näsan.
