I fredags var jag och Edith utomhus i fem timmar. Vi inledde med att blåsa såpbubblor och fika på balkongen och fortsatte till skogen där vi letade påskägg med några kompisar. Hon blev hämtad av sin pappa och jag lade mig i soffan, blev kvar. Stöket i lägenheten var total. Jag tänkte göra ett ryck med städning. Struntade i det. Det var som om vilostunden valde mig. Drog ner mig i soffan och band fast mig där. Jag märkte inte att timmar passerade. Den blå himlen byttes mot solnedgång och rosa nyanser. Det mörkande innan jag insåg att jag inte rest mig på tre timmar, fullt upptagen med att njuta av känslan som kommer med att vara utomhus i så många timmar. Det blev mörkt och jag hade för längesedan styrt av tankarna om att röja. Så jag låg kvar. Smsade. Började titta på en ny serie. Drack te. Gjorde ingenting. Läs även: → Det är mitt eget förbannade ansvar
