Var tar tiden vägen?! Det är visst prick ett år sedan jag var med om bilolyckan, höggravid med Evy och hade turen på min sida. Tänk så annorlunda det hade kunnat bli. Allt hade kunnat ändrats i en handvändning. Är evigt tacksam att allt gick så bra för oss båda och oss alla.Såhär skrev jag för ett år sedan när det precis hade hänt:Vet inte riktigt hur jag ska börja. Idag var jag med om en bilolycka där jag blev påkörd bakifrån. Alla omständigheter var lyckligtvis med mig (och oss), vem som nu än bestämde att det skulle bli så tackar jag för evigt. Ett rödljus slog om till grönt, alla började köra, när bilen framför mig kom fram till högersvängen så bromsade den in för en fotgängare - så jag bromsade också, men bilen bakom mig körde rakt in i mig och min bil smällde in i den framför av smällen där bak. Vi fick snabb hjälp av ambulans och räddningstjänst och ingen blev allvarligt skadad. Jag fick åka till förlossningen för att ligga med CTG i fyra timmar för att se att bebisen mår bra. Är lite omskakad men mår under omständigheterna bra. Trött, trött, trött och tung i huvudet men tack och lov inga smärtor i nacke eller rygg. Tack och lov hann vi inte komma upp i några höga hastigheter. Tack och lov började alla från stillastående. Tack och lov mår bebis bra. Tack och lov blev ingen allvarligt skadad. Livet gjorde sig påmint om hur skört det är och hur snabbt det kan ändras. <3
