Jag har längtat så länge men hållit tillbaka. Väntat på att det ska kännas rätt och att kroppen ska vara redo efter förlossningen. Skyndat långsamt i alla bemärkelser. Så kom äntligen dagen då allt kändes rätt. Jag snörade på mig skorna och gick ner mot vattnet. Började lunka. Ökade takten, sprang. Långsamt och mjukt. Pausade i backarna och testade mig fram. Sprang försiktigt som för att se att allt höll. Så spred sig den där välbekanta känslan i kroppen. Känslan som finns i ryggmärgen av alla år som löpare. Friheten som alltid infinner sig när jag springer. Den barnsliga glädjen som kommer med endorfinerna. Älskar det. Älskar det. Älskar det. Kroppen kändes oförskämt bra. Jag var så redo. Nu är jag äntligen tillbaka i löparskorna. Äntligen. Äntligen. Äntligen!
