Vaknade med en pissig känsla i kroppen. Som om jag var en pepparkaka och blivit intryckt i helt fel pepparkaksform eller något. Grusig blick. Trött som liksom ligger över en som en sten. Började direkt fundera på om det var rimligt att tro att PMS gjort entré men insåg att det inte var sannolikt eftersom jag hade mens förra veckan. Hade dåligt med tålamod när vi skulle till förskolan och hörde mig själv säga "du vet att jag älskar dig lika mycket oavsett om jag är sur eller glad" och möttes av ett leende. Hon vet. Jag säger det ofta. Tänker hur värdefullt det är att sätta ord på allt som kommer till en. Speciellt till sina barn, men även inför sig själv. Det skapar ett flöde som jag tror är så viktigt för vårt välmående. Kom igång med dagen med samma pissiga känslan och hade nästan övertygat mig själv om att det nog var PMS ändå, tills jag tittade i mens-appen och igen påmindes om att mensen nyss var här. Kom till kontoret och började landa. Satte ord på saker till Elin och då fattade jag. Det ena och det andra och plötsligt klonk - det här är inte mitt. Det här är andras skit som jag samlat på mig de senaste dagarna och en del saker har jagat upp gammalt. Befrielsen när den insikten kom. Det är liksom skillnad på att känna att man har en skitdag för att det är en sådan dag in i märgen och att känna att det är en skitdag som "ligger ovanpå" och inte kommer inifrån. Min pissiga känsla är inte min och jag vet exakt hur och var jag plockat upp det. Aaaah. Den lilla sorteringen gjorde att jag nu kan ta mig an den här trötta känslan med andra ögon och också göra vad jag behöver för att befria mig från den skit jag bär som inte är min. Läs även: Det kräver mig att våga göra annat än det förväntade
