Hittade den här texten i ett dokument på datorns skrivbord, skrev den i vecka 15 när jag mådde som sämst. Det var precis innan det konstaterades en rejäl järnbrist och jag hade mått skit i flera veckor. Nu känns allt det jag skriver oerhört långt borta, tack och lov, men det är ändå fascinerande hur snabbt man glömmer. Det var ju nyss. ↓↓↓ Jag är i vecka 15 i en dag till. Det betyder att det bara är fyra veckor kvar tills halva graviditeten har gått. Overkligt! Läser om så mycket lycka överallt just nu. Gravida personer studsar som på moln, är lyckliga, glada och känner sig underbara. Jag kan inte relatera. Just nu känner jag knappt någon lycka alls. Är mest nedstämd och deppad. Tröttheten är inte av denna värld, och jag har ändå vart sjuk i utmattningsdepression. Ändå är det här en helt annan trötthet. Och den har blivit värre de senaste veckorna. Precis som min nedstämdhet och tunga sinne. Är ångestfylld, har dåligt självförtroende, tänker katastroftankar, känner mig ledsen, blir arg snabbt på saker som inte gör som jag vill och har inget tålamod. Har även haft en del huvudvärk och fortsätter känna antydningar till foglossning. Vill bara få kliva ur den här dvalan och känna mig glad igen. I vanliga fall så är min energinivå pigg. Mitt grundläge är oftast glad och de dåliga dagarna går att hantera. Men nu är mitt grundläge slutkörd, trött, omotiverad, oinspirerad, neutral eller nedstämd. Ärligt talat så är det rätt tärande. Tänker mycket att allt kommer att gå åt helvete. Och med allt så menar jag främst jobbet. Har sällan haft så här intensiva tankar på att min karriär är över, att företaget kommer tvingas läggas ner och att jag är passé. Tenderar att dra ner allt i min mörka bubbla just nu. Vi ska träffa barnmorskan imorgon så hoppas att hon kan ge några vettiga ord och ta en titt på mina värden. Det är också så oerhört jobbigt att inte kunna berätta om graviditeten än. Märker verkligen hur det sliter på mig att inte få skriva om mående, livet, tankar och känslor. Tänkte först att det är märkligt men inser att det ju blivit helt naturligt eftersom jag gjort det de senaste åtta åren. Det är snarare onaturligt att inte dela med mig och det släcker all kreativitet och lust. Snart ska vi berätta, äntligen. Enda bilden från den här deppiga veckan, blev lite gladare när jag provade min första gravidklänning.
