Många skriver och frågar om graviditeten - hur mår jag nu jämfört med den första, hur känns kroppen, några krämpor etc etc. Så låt oss gå in på det! De första veckorna mådde jag som jag uppfattar att de flesta gör när kroppen ställer om till en graviditet - PISSSSSS heheehe. Alla hormoner i omlopp och ja, allt som kommer med det. Var helt slut, hade en del humörsvängningar och liksom taggig mot Tareq som jag aldrig är annars. När kroppen landat i att ah nu är vi gravida så det bakas så kom några veckor med illamående och fortsatt trötthet men i övrigt rätt bra. Inte mitt piggaste och gladaste men det är mycket begärt i den omställningen. Efter vecka 10-12 ungefär har jag mått bättre och bättre. Rent fysiskt har jag inga krämpor vilket jag är enormt tacksam för och det jag slagits med är den enorma tröttheten, vilket är rimligt eftersom vi bygger hus för egen maskin. De få lediga dagarna under juli månad behövde jag sova bort i soffan för att samla energi. I skrivande stund känner jag att det lugnare byggtempot som är nu gör att jag fått återhämtat mig en del och därmed till och med känner mig pigg (!) stundtals.Är så oerhört tacksam över att den här graviditeten är lättare än den andra, framförallt eftersom vi är inne i ett sådant stort byggprojekt som kräver allt av oss. Förra gången hade jag hemskt illamående halva graviditeten, kraftig järnbrist som gjorde mig otroligt nedstämd och dränerad plus att foglossning kom oförskämt tidigt och det var som sandpapper i munnen 24/7. Iiiih, TACK för att jag hittills haft en lättare upplevelse den här gången. Så var det ju det här med att om man upplever det som lättare så är det en pojke?! Ingen aning om det stämmer men alla säger det. Har ni någon erfarenhet om den gamla sägen stämmer?Läs även: 13 punkter om min första graviditet!
