Nytt sedan sist: Insåg precis att det i och med den här veckan är 10 veckor kvar till en fullgången graviditet! 10 veckor!!! För visst brukar det räknas som fullgången från vecka 37? Det är en märklig kombination av känslor just nu. På ett sätt så känns det som att jag vart gravid i en evighet och en liten del av mig börjar känna små stick av längtan till att få leva i min vanliga kropp, samtidigt som tiden går så förbaskat fort att jag bara vill pausa allt och verkligen hinna ta in allt och fortsätta njuta. Imorse vaknade jag upp med en riktigt dålig känsla. Humöret var i botten, jag var sur, kände mig fel och var typ skitarg på ingenting. Fick också tillbaka känslan av järnbristen och gissar att den fick sig en törn under resan. Då vi inte hade kylskåp på hotellrummet så vågade jag inte dricka blutsaften efter några dagar då den kändes lite dålig, vilket gjort att jag fick en ofrivillig paus med järntillskottet. Vet inte hur snabbt blodvärdet kan påverkas men har känt igen fler symtom idag så får lägga extra fokus på att lyfta det igen. Och en annan sak - jädrar vad vi längtar efter den här lilla personen nu! Både jag och Kim har börjat skifta fokus från graviditeten till vad den faktiskt innebär, vi ska få ett barn. Vi ska bli en familj! Det blir mer och mer verkligt för varje dag som går och vi försöker att greppa det stora som väntar. Vi pratar om föräldraledigheten, skickar bebisbilder till varandra och frågar en och annan fråga i stil med "hur tror du att ...", "vad tror du att vi kommer att göra ...", "vem tror du hen kommer vara lik" osv. Vårt första barn. Vi längtar så! Magen: Det börjar bli jobbigt att vända sig nu och jag känner ett tryck i livmodern när jag försöker rulla från en sida till den andra i sängen. Kim påpekade att det är rätt många stön och stånk när jag försöker vända mig, resa på mig osv. Och än är det en bra bit kvar. Roar mig med att försöka förstå hur mycket magen kommer att växa innan det här är klart. När kommer jag inte kunna nå mina egna fötter? Har kommit till stadiet då jag inte längre ser dem om jag står rakt upp och ner. Har redan förvarnat Kim om att han får börja klippa och måla mina tånaglar snart, det är på håret att det går nu. Magen tar emot när jag ska börja mig framåt och det är svårt att knyta skorna och ha huvudet nedåt, blir både yr och blodfylld (läs: grisrosa) i ansiktet. Det är fortfarande full aktivitet i magen och jag känner igen vissa mönster. Har dock blivit lite osäker och inbillar mig att aktiviteten minskat lite de senaste dagarna, men det kan vara så att jag inbillar mig eftersom det nu är så viktigt att håll koll på fosterrörelserna. Man blir ju lite nojig av det där - hur ska man veta när det är läge att åka in och kolla? Barnmorskan nämnda 24 timmar men det känns som en evighet om det skulle vara stilla i magen. Har ni några tankar om detta? Har ni åkt in på grund av minskade fosterrörelser och vad var det som gjorde att ni tog beslutat att faktiskt åka in? Träning: Nu har jag gjort mitt sista pass med min PT Robert innan semestern så nu gäller det att jag fortsätter rutinen och bibehåller det vi byggt upp. Har ett sug efter att röra på mig igen efter den lugna veckan i Kroatien. Veckans fråga: Just det här med fosterrörelser som jag skrev ovan. Dela gärna era tankar och erfarenheter kring detta. Tycker det är svårt att veta hur man ska tänka här. Har också samlat ihop en hel drös med läsarfrågor som ni ställt de senaste veckorna, de kommer som inlägg de närmaste veckorna. Har ni fler frågor så ställ dem i det här inlägget så lägger jag med dem när jag börjar besvara de andra. Hur mår ni som också är gravida? Berätta gärna!
