Nytt sedan sist: » Jag sover sämre nu. Vaknar flera gånger per natt och är betydligt mer lättväckt, men tack och lov ändå pigg på morgonen och dagarna fortfarande. Har däremot börjat känna av kvällströttheten igen efter många veckors paus. Den senaste veckan så har den börjat smyga sig på runt klockan 19 och jag däckar så fort jag lägger huvudet på kudden. » Börjar bli trött i fötterna om jag står för länge eller har vart aktiv, främst i hälarna. » Får sammandragningar allt oftare. Och en pirrande och obehaglig känsla som gör lite ont ner i snippan ibland, men läste att det ska vara helt ofarligt och i sin ordning. Kan få rätt ont när jag reser mig efter att suttit en stund, som att hela livmodern tyngs ner och smärtar. Samma sak om jag står på ett ben eller när jag försöker vända på mig i sängen. » Fortsätter att försöka vara aktiv varje dag på något sätt. Märker att kroppen och psyket mår så bra av det. Det behöver inte vara mer avancerat än en morgonpromenad eller några övningar med kroppsvikten. Bäcken och tendenser till foglossning blir alltid värre när jag är stillasittande så det är en bra motivation till att försöka få till någon rörelse. » Fick äntligen en craving! Blev så sugen på riktigt sura godisar så gick till Hemmakväll och köpte godis på för första gången på mängder med år (är inte förtjust i godis - fikabröd och sådant däremot!). Magen: Det är fullt med aktivitet i magen och det är någon slags hisnande känsla ibland när bebisen gör kullerbyttor och vänder sig. Känns nästan som att hela magens innehåll snurrar runt med bebisen ibland. Det blir lättare och lättare att känna kroppsdelar även om det inte är helt tydligt vad som är vad än, men någon fossing och huvud eller rumpa är relativt tydligt att känna. Det är så overkligt på något sätt. Veckans tankar: Vi träffade några vänners nyfödda lilla dotter igår och det gjorde det hela ännu mer verkligt. Längtar så mycket tills vår nya kompis bestämmer sig för att födas. Har läst en del kommentarsfält i bloggar där läsare berättar om hur de ammar tills barnet är 2,5 år och hur tuffa småbarnsåren är för många. Det är verkligen ny värld som öppnar sig i och med graviditet och föräldraskap. Så många beslut som ska fattas, så många åsikter som ska bemötas, hanteras och tas in. Så många val och så många känslor. Veckans fråga: Hur länge ammade ni och hur gjorde ni för att sluta? Var det jobbigt, svårt, enkelt att sluta? Och era tankar kring småbarnsåren, har ni upplevt de så tuffa som många säger eller hur har ni gjort för att må bra genom dem i er själva och er relation? Hur mår ni som också är gravida? Berätta gärna!
