Nytt sedan sist: - Herregud, vecka 34 redan?! En vän frågade hur det känns såhär när det börjar närma sig och ärligt talat så är jag tacksam för varje dag som är kvar. Tiden går så oerhört snabbt nu och det både stressar och gör mig pirrig. Det är så mycket praktiskt som jag vill och behöver ordna på jobbet för att kunna ta en paus när bebisen kommer och inte behöva ha saker hängandes över mig precis den första tiden. Samtidigt så längtar jag ihjäl mig efter vårt barn och ser så mycket fram emot att få uppleva det som kommer. Och nu börjar jag ändå se fram emot att få bo i min egen kropp igen. Hur mysigt det än har varit och är att vara gravid så börjar jag längta efter att vara smidig, kunna röra mig obehindrat, inte få plötsliga krämpor och att känna mig som mig själv igen i mående och energi. Det är väl också kroppens sätt att motivera en för förlossningen gissar jag. - Väckte både mig och Kim av att jag skrek i panik igår natt. Skrämde nog Kim rejält innan jag kunde förmedla att det inte var någon fara med mage och bebis (typ att förlossningen dragit igång eller så) utan att jag hade en ilsken kramp i vaden. - Järnbristen gick framåt ganska snabbt när jag började äta tabletterna förra veckan, men sedan igår så har det börjat vända och kännas sämre igen. Känner mig stundtals helt slut och är redo att somna på stående fot med jämna mellanrum. Idag är jag allt annat än pigg och ska ta mig direkt hem från jobbet och bädda ner mig. Magen: Tyckte att magen hade sjunkit enormt mycket igår, men idag verkar den ha hoppat upp lite igen. Oklart om det bara var inbillning eller om den faktiskt ändrade på sig. Åt lite för mycket till lunch, och stuvade in det alldeles för snabbt, så mår illa nu. Magen trycker på och känns rejält otymplig. Hållningen påverkas och jag försöker verkligen påminna mig om hur jag står och sitter men det börjar bli tungt. Veckans tankar: Tänker en del på den här lilla detaljen att graviditeten är en sak - men det som kommer sedan? En ny människa som vi har fullt ansvar för. En person som vi ska lära känna, ta hand om, uppfostra, ge kärlek och förhoppningsvis vara bra förebilder och föräldrar så det blir en trygg, omtänksam och klok medmänniska. Ibland är det lätt att fastna i att "jag är gravid" och glömma (eller skjuta undan) tankarna på vad det faktiskt innebär. Det är svindlande, spännande och ungefär alla känslor på en gång. Bilderna är från gårdagens medverkan i Nyhetsmorgon. Veckans fråga: Förlossningsbrev! När skrev ni ert och vad behöver man ha med? Något ni önskat att ni hade med eller andra tips? Hur mår ni som också är gravida? Berätta gärna!
