Ja, vart börjar man? Hej jag heter Sofia och är numera mamma till en liten dotter. Hon fyller en vecka idag och är så förbaskat ljuvlig. Kan inte sluta titta på henne. Såklart. I skrivande stund ligger hon bredvid mig i soffan och slumrar. Okej, bara för att jag skrev det så vaknade hon och ville käka. Hon nöffar som en gris när hon inte får bröstet tillräckligt snabbt och blir frustrerad, gullegris! En vecka har gått sedan hon föddes. Vi har verkligen gått in i bebisbubblan och när vi kom hem i lördags kväll så slog vi läger i vardagsrummet och bäddade ut bäddsoffan. Där har vi hängt större delen av vår vakna tid. Jag har varit för svag (efter blodförlusten) för att ta mig ut så de första dagarna har vi mest varit här hemma för att lära känna varandra, med undantag för en utflykt till BB för återbesök och besök av mina föräldrar, mormor och morfar, lillebror och båda mina systrar. Den här blodförlusten. Så försvagad jag är av den. Tyckte att jag kände mig lite piggare idag, och kunde inte motstå det magiska vädret, så gick ut på en promenad - eller ja, med det menar jag att gå hundra meter eller så, vila på en bänk, gå några meter till, fika på en annan bänk osv. Även det var tydligen för ansträngande för när jag kom hem och lade mig på soffan så grät jag av energilöshet och Kim matade mig med apelsinjuice medan syrran värmde mat. Aningens hjälplös, men ändå bättre än igår då jag gick två hundra meter för att äta en pizza och fick chockfrossa. Ett steg i taget. Grät nyss under middagen av oklar anledning, tre gånger ungefär. Och skrattade samtidigt. Antar att amningen gör sitt också. Trots mitt svajiga mående så är jag ändå så glad. Det här är en fantastisk upplevelse! Vi hörs snart igen! Uppdaterar en del på insta stories, heter @ptfia där.
