Jag frågade Kim om han minns hur man mådde eller gjorde för två år sedan (eller 1 år och 10 månader för att vara mer exakt). Det gjorde han såklart inte. Det är alltså så längesedan jag var mig själv! Det slog mig idag efter att hört mig själv upprepa samma sak hela veckan - hur jag känner mig mer framåt, att jag känner mig "på" och energisk, i balans och en del annat. Och idag fattade jag varför: Jag har landat i mig själv igen! Plötsligt är jag Sofia igen och känner igen mitt psyke, min kropp och känslan i att vara jag för första gången på TVÅ år. Hormonerna måste ha hittat någorlunda tillbaka i och med att första mensen efter barn kom förra helgen. Jamen, vi pratar inte ens lite om det vi kvinnor går igenom när vi blir gravida och föder barn. För mig är det den mäktigaste upplevelsen jag fått - och fan vad man sliter med smärta, hormoner, splittring, separation, ångest, mer smärta, mer smärta, mer hormoner och mer av allt. Det är mycket överleva över hela grejen, samtidigt så är inte det rätt ord eftersom det är betydligt mer fantastiskt än så. Det är så mycket att det är svårt att ta in och nu när jag är ute på andra sidan så känns det som en saga. Hände det ens? Att det tar såhär lång tid att genuint känna igen sig själv, det hade jag nog inte förstått innan. Känner mig framförallt "ren" i huvudet och tankarna. Jag känner mig tryggare och säkrare. Jag känner mig starkare mentalt och fysiskt. Jag känner mig som pånyttfödd i min kropp, lite som att hela jag passar bättre i mig själv på något konstigt sätt. Eller låter det konstigt? Känner någon igen sig?
