Frågan: Jag är nyfiken på och skulle vilja ha ett inlägg om hur du har hanterat omställningen från att inte vilja ha fler än ett barn ("dörren och nyckeln" -metaforen som du så fint skrivit om i tidigare inlägg) till att bli gravid igen och hur du har processat det.Svaret:Jag har tidigare berättat att jag kände mig klar med barn, att känslan av att "ha fått mitt barn" var så otroligt stark när Edith kom att längtan efter fler aldrig fanns. Jag stängde väl dörren men låste den aldrig, mest för att jag inte vill leva så definitivt och begränsat i något. Det enda vi vet om livet är att vi inte har en aning om vad som väntar runt knuten. För mig har det varit oerhört viktigt att inte åka på någon norm om att man "ska ha" flera barn. Om det skulle komma en till behöver det komma från en längtan, inte en förväntan. Så som livet såg ut i att jag och Ediths pappa skilde oss strax innan hon fyllde två och jag blev ensamstående mamma och singel gjorde att känslan av att vara klar förstärktes. Jag dejtade för kul, inte för att hitta en ny man att föröka mig med. Och kul var det! Sedan gjorde livet sådär som det tenderar att göra när man minst anar det - jag blev så inihelvete kär och träffade han som jag älskar mer än jag kan utrycka. Allt som hände sedan skedde organiskt mellan oss och pratet om barn och livets stora frågor fanns hela tiden med. Även om det såklart var en process i mig så kändes den självklar - och den fick ta tid. När dörren väl var öppen var längtan så oerhört stark och återigen, självklar. Obs, lite cringe nu men heheh ... det var en naturkraft som pratade där ett tag. Som att detta var det enda rätta och så som det behövde bli. Längtan efter att till barn, vårt gemensamma, tog över fullständigt och sedan jag blev gravid har det känts så naturligt att jag knappt kan formulera det på ett vettigt sätt. Det känns fortfarande overkligt och självklart på samma gång, och så oerhört fint att livet kan få ändras och överraska en. Det viktigaste i allt detta är återigen att jag aldrig någonsin vill låsa några dörrar för livet, bestämma hur saker och ting ska vara på ett definitivt sätt och därmed riskera att bli både hemmablind och fartblind. Livet får guida och min uppgift är att behålla sinnet öppet för att ombestämma, ändra och omfamna det som kommer, när det kommer. Läs även: Vi vet ingenting om vad "om ett år" innebär
