Hanna frågar: Hur tänker du kring viktuppgång i samband med graviditeten? Att kroppen kanske inte kommer att återgå till sin ”vanliga” form efter graviditeten? Du brukar ha så fina värderingar gällande kroppen, hela grejen på en förändring jag inte kan påverka ger mig ångest! Kram Tack för din fråga! Det är svårt att veta hur en kommer att hantera en graviditet och den viktuppgång som kommer med den. Än så länge så har det känts bra för det mesta och ibland ovant och till och med lite jobbigt. Vägde mig en gång i höstas i samband med ett träningspass för att jag fick ett infall och ville lyfta min kroppsvikt i höftlyft - men insåg att jag inte hade någon aning om vad min kroppsvikt var eftersom jag inte vägt mig på ca 10 år. Där och då så kändes det inte jobbigt att se siffran eftersom syftet var att kunna lyfta samma vikt som en rolig grej. Detta innebar att jag hade en startvikt att ange till barnmorskan vid inskrivning - efter att kollat så låg den kvar på samma när jag blev gravid. Sedan har jag bara vägt mig fyra gånger under graviditeten och aldrig hos barnmorskan utan tagit samma våg på gymmet och uppdaterat henne. Märkte att det kändes lite jobbigt någonstans där i mitten (med själva grejen att behöva väga sig), så jag avstod från att väga mig i några veckor för att landa lite i det faktum att jag hade börjat gå upp och framförallt att vänja mig vid att ens reflektera kring vikt igen. Tankarna spökade lite och det kändes ovant och onödigt att få in siffror i mitt liv på det sättet. Det bekräftade min skepsis mot hela den här sifferhetsen. Jag har ju aktivt valt att inte väga mig, inte räkna kalorier, inte väga min mat, inte mäta mina löprundor i kilometer eller pressa tider och lever ett liv som är så fritt som möjligt från siffror - och det är något som jag mår väldigt bra av och vill fortsätta med. Vad gör siffror för vårt välmående och våra tankar? Nu är jag inte kvar på samma gym och tänker att nästa vägning får ske hos barnmorskan efter sommaren om hon tycker att det är nödvändigt. Men då kommer jag nog att avstå från att få veta siffran för så länge jag och bebis mår bra så får jag inte ut något (mer än typ stress och press?) av att fokusera på hur mycket eller lite jag går upp eller ner. Jag försöker aktivt att ta hand om min kropp, bekräfta den, se mig i spegeln naken och tänka snälla tankar om min fina kropp som bär vårt första barn. Jag tror att det hade vart svårare och jobbigare om jag hade slutat se mig själv naken, börjat gömma den, försökt att inte tänka på kroppens förändring och bara ignorerat det. Och än så länge så trivs jag i min gravidkropp. Och magen! ♥ Att kroppen ändras med en graviditet är ju ett faktum och något som ska och behöver hända. Jag tänker att det snällaste jag kan göra är att möta förändringen med vänliga tankar och snällt fokus. Och acceptera att det ibland kan kännas skitjobbigt, för det gör det också. Jag har ingen direkt plan för tiden efter förlossningen men ordet som kommer få störst fokus är "rehab". Gissar att jag har en fördel i att ha rehabat min kropp så mycket de senaste åren efter min utmattningsdepression och armbågsskada att det känns naturligt att rehaba även efter förlossningen och trappa upp i lugn takt. Jag vet att jag vill försöka fortsätta att göra grundläggande övningar som stärker inifrån hemma på yogamattan, röra på mig dagligen med bebispromenader och med tiden hitta nya rutiner för mer renodlade träningspass som fungerar med vårt nya familjeliv. Och huruvida kroppen kommer tillbaka eller ej - det får ta den tid det tar. Jag ska göra mitt bästa för att hjälpa den att återhämta sig och bli stark igen och försöka fortsätta vara snäll mot mig själv i det faktum att en graviditet och förlossning säkerligen kan förändra mycket i hur den ser ut och känns. Hur resonerar ni kring det här? Dela gärna med er av era tankar! Foto: Erik
