Kalendern visade 17 januari och jag var mer än redo att föda barn. Nio dagar över tiden, exakt samma antal dagar som jag gick över med Edith. Vi hade checkat av hela listan av saker som ska hjälpa till att starta förlossningen, förutom ... plötsligt fick jag ett infall att prova den där jädra förlossningsdrinken som folk pratat om. Bad Tareq blanda ihop den och fick kämpa för att hälla i mig den äckliga smörjan. Check på den, nu kan jag inte göra mer. Vi landade i soffan och tittade på Netflix. Efter ett par timmar började jag känna något som relativt snabbt blev mer och mer intensivt. Väntade med att säga någonting förens jag var helt säker på att det var värkar. Tillslut sa jag "älskling, jag har värkar nu!" och hans ansikte lyste upp. Äntligen! Sedan gick det snabbt. Plötsligt hade jag en värk som höll i sig längre än de andra - för länge. Den blev intensivare och intensivare och släppte inte, minutrarna gick och smärtan var på en nivå så tårarna rann och jag inte kunde prata, det här var väl inte normalt? 16 minuter höll den i sig utan uppehåll och efter ett samtal med förlossningen bad de oss komma in för kontroll. Väl på plats så dröjde det bara ett par timmar innan allt stannade av. Bebisen mådde bra men värkarna försvann. Eftersom jag var 4 cm öppen blev vi erbjudna att stanna över natten så flyttade ner en våning för att förhoppningsvis få en natts sömn. Vid 12 dagen efter var vi tillbaka på förlossningsvadelningen för att ta hål på hinnorna. Vi installerade oss på rummet och gjorde det så mysigt som möjligt med dämpad belysning, ljusslingor och undersköterskan tog fram rymdlampan som lyste upp hela universum i taket. Jag kände mig lugn och så oerhört redo. När de tagit hål på hinnorna fanns det ingen hejd på vattnet. Så fort jag reste mig så forsade det ut så jag sölade ner golvet i flera omgångar. Tillslut stannade jag kvar i duschen för att slippa kliva i och ur. När det lugnade sig var det bara att vänta på värkarna. Tareq underhöll mig enligt konstens alla regler och det var en sådan oerhört fin stund. Vi två, i väntan på vår bebis och universum i taket <3 Värkarna smög igång men de var fortfarande mer än hanterbara och inte särskilt täta. Efter några timmar frågade barnmorskan om jag ville ha en liten skjuts med oxytocin-dropp för att hjälpa värkarna på traven. Tackade ja till en väldigt låg dos och den lilla knuffen var allt som behövdes för sedan blev det åka av. Härifrån följde 45 intensiva minuter av noll till hundra: Jag var plötsligt 7 cm öppen och värkarna drog igång REJÄLT. Jag gick helt in i min egen värld och hade bara en sak i huvudet: Andas. Slappna av. Andas. Slappna av. Andas. Här någonstans hade jag fått på mig tens-maskinen som var min allierade även den här gången. Värkarna blev snabbt sjukt intensiva, jag öppnade mig helt och kände att det började trycka nedåt. Hela kroppen visade att nu jädrar ska du föda barn och det kommer gå undan! Hann knappt få fram orden att hon kommer nu innan jag befann mig på en madrass på golvet på alla fyra. Vid det här laget var jag i något märkligt läge av att skärma av för att kunna hantera den oerhörda smärtan till att vara totalt närvarande. Släppte allt och lät kroppen styra. På några få krystvärkar var hon ute och Tareq tog emot henne med segerhuva och allt <3 (bara fossingarna stack ut där de tagit hål på hinnorna).Kommer nog aldrig kunna beskriva känslan när hon väl var ute på ett vettigt sätt, men det var eurofori, lättnad och som att ha sprungit sju marathon. Tacksamheten över att få den här otroliga upplevelsen där jag var närvarande hela tiden är enorm. Där känslan av att kunna styra och åka med i någon finfin balans genomsyrade hela förlossningen. Tacksamheten över att kunna hantera smärtan utan att få panik. Tacksamheten över att vi fick en sådan enormt fin upplevelse tillsammans. Tacksamheten över att hon mådde bra. Tacksam, tacksam, tacksam. Läs även: Min förlossningsberättelse, Edith.
