Ja, vart börjar man? Både jag och Kim är helt överväldigade av alla gratulationer, kärleksfulla ord och glädje. Att skriva tusen miljoner tack tack tack tack tack känns knappast tillräckligt. Vi är så glada och tacksamma. Och det känns som en befrielse att det inte längre är vår hemlighet. Eller ja, inte bara vår eftersom vänner och familj vetat om det länge. Det är så många inlägg jag vill skriva men vi börjar såhär. Mitt mående började vända i torsdags och jag känner mig lite starkare för varje dag som går. Hela graviditeten har hittills fungerat bra men samtidigt vart krävande då jag gick från att sova både förmiddag och eftermiddag, slockna på kvällarna, vara äcklad av nästan prick all mat, ständigt illamående utan att kräkas (och kanske lätta det för stunden) till en osannolik trötthet som visades sig vara järnbrist. Alltså, allt helt normalt och ändå skitjobbigt när man ska försöka fungera som människa och få något gjort på jobbet. Järnbristen och måendet som kom med den har nog ändå varit värst hittills. I och med den blev jag nedstämd och hade svårt att ta mig ur sängen på morgonen. Det var som att livsgnistan, personligheten, energin och typ allt som får en att fungera som människa rann ut tillsammans med järnet. Hur har ni upplevt järnbrist? Nu verkar det som sagt som att det börjar fyllas på igen för nu börjar jag känna igen mig själv, förutom att mitt normalläge är ständigt trött nu för tiden. Och jag känner bebisen i magen! Redan för någon vecka sedan kände jag ett lätt fladder som jag först trodde var tarmarna eller en potentiell fis men insåg att det KAN vara något (någon) annat. Samma fladder har sedan återkommit allt oftare de senaste två veckorna, absolut inte varje dag men med jämna mellanrum. Främst på kvällarna när jag ligger och läser. Åhja, får hejda mig här. Som sagt, tusen tusen tack för alla gratulationer! ♥ Och så roligt att så många av er är gravida i samma eller liknande veckor!
