Letade efter inlägg till julens läsning (ett inlägg publiceras varje dag klockan 17.00) i bloggens arkiv och hittade det nedan. Om min rädsla för att inte kunna bli gravid. Och rädslan för hur jag skulle klara av en eventuell graviditet och tiden efteråt i och med att jag var så sjuk i utmattningsdepression. Och nu sitter jag här, men min dotter som är två månader. Och jag mår bra! Jag mår bra. Jag är inte längre rädd. Min kropp har återhämtat sig väl efter graviditet och förlossning. Jag känner att jag hanterar det nya livet och allt vad det innebär med de förutsättningar som finns. Och bara det att min kropp har läkt så pass att den klarade av att bli gravid är fantastiskt. Tacksamheten jag känner för detta är enorm. Här är inlägget som jag skrev 6 oktober 2015, ganska exakt två år innan Edith föddes! "Nu vill jag dela med mig av något som jag upptar mina tankar allt oftare. Det är en stor rädsla som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera .. Det handlar om det faktum att jag har vart sjuk i utmattningsdepression, eller som jag brukar säga ”lever med utbrändheten i bakfickan” och det faktum att vi inom något år eller så vill börja försöka skaffa barn. Kommer jag att kunna bli gravid? Hur kommer jag klara av den första tiden med brist på sömn? Hur kommer min före detta utmattade kropp hantera det faktum att småbarnsåren ofta innebär en hel del stress, fullt ös och brist på egen tid, återhämtning och kvalitativ sömn? Kommer jag ligga mer i riskzonen för en förlossningsdepression för att jag har haft en depression tidigare? Gaah … Visst att jag idag mår bra och lever ett ”vanligt” liv, men det betyder ju fortfarande att jag dagligen jobbar aktivt för att skapa balans, att jag vet mina begränsningar och måste pussla mer med min energi och återhämtning än en frisk person. Det här är frågor som allt oftare gnager i bakhuvudet och såklart inte går att svara på innan det faktiskt inträffar, men jag kan inte låta bli att tänka på det här. Min största mardröm är att bli sjuk igen för att jag inte klarar av att ta hand om mitt eget barn. Blir helt darrig bara jag tänker på det. Har ni några tankar om detta? Finns det någon som känner igen sig? Har erfarenheter eller ord att dela med er av? Känner att jag behöver lufta detta och ni brukar vara så bra att bolla med. Kram!" Livet är bra coolt ändå.
