Kroppen alltså. Är så fascinerad. Sedan jag blev gravid så har jag skänkt många tacksamma tankar till min kropp. Jag har inte alltid behandlat den jätteväl de senaste tio åren och ändå så fortsätter den att visa hur fantastisk och stark den är. Jag gick från min uppväxt med längdskidor och mycket aktivitet till många fester och mindre träning. Efter det började det som skulle resultera i min utbrändhet. Många år av stress, press, ångest, nedstämdhet och mörker. Till slut blev jag sjuk och kroppen lade av. Vägen tillbaka var intensiv och skitsvår, kanske särskilt svår för kroppen eftersom den gick så sönder. Under min väg tillbaka så skadade jag armbågarna allvarligt. Och rehabade mig tillbaka. Och fyra och ett halvt år efter att jag blev utmattad så blir jag gravid på första identifierade ägglossningen. Och jag hade en bra graviditet - och även om det stundtals var oerhört krävande mentalt så var kroppen stark här med. Och i förlossningen. Och nu återhämtningen efter förlossningen. Kroppen är helt magisk. Min och din. Jag tänker ofta på hur tacksamma vi ska vara över den kropp vi har. Den kanske inte alltid ser ut prick som vi önskat eller är så stark, smidig, hel osv som vi försöker få den till. Men vi ska vara tacksamma för den kropp vi har. Och ta hand om den så fruktansvärt noggrant. Är vi snälla mot kroppen så är kroppen snälla mot oss.
