Det finns något svårt i det banala att stanna upp. Att hejda sig från att skynda vidare. Visst? Mångas liv är så planerade, inbokade och överbokade att orörd tid är något att längta efter. Jag tror att vi behöver öva oss på att låta bli att automatiskt fortsätta framåt. Att med jämna bland göra tvärtom mot vad vi tänkt, ändra oss, ombestämma sig och tillåta sig att göra ingenting. Att ge sig själv utrymme att stanna kvar längre än man tänkt - eller gå hem tidigare än man planerat för den delen. Jag tror att det är oerhört viktigt att öva på att tillåta sig själv att släppa fram det spontana och vara i.det.som.känns.nu. Som när jag fick feeling och ville hoppa i havet efter promenaden men huvudet snabbt började räkna upp x antal saker som väntade när jag kom hem. Fuck it, hejdå det kan vänta. Värmen är nu. Livet är nu. Så nästa gång du får feeling för att stanna ute lite längre, gå hem tidigare, doppa dig i havet fast det inte är planerat eller är i något annat som gör att andan faller på: gör det! Gör det. gör det. Läs även: Tog det 12 år?!
