Jag vill prata om sömn. Fram till att jag blev gravid så har jag alltid sovit som en sten. Lagt huvudet på kudden och slocknat direkt. Sällan eller aldrig vaknat under natten och sovit djupt. Inte blivit väckt av något. Så kom bebis och sömnen förändrades såklart. Ändå har vi en unge som vanligtvis sover både länge och bra, och jag har ändå upplevt att jag klarat mig fint trots att jag sover betydligt mindre och är mer lättväckt. Men så kom det här året och jag började sova sämre. När det var som värst under våren så låg jag vaken i timmar och blev väckt av Edith innan gryningen, flyttade in till hennes säng och försökte somna om. Sover fortfarande för få timmar men har tack och lov lättare att somna nu. Men jädrar vad sömnen är avgörande för vår hälsa. Jag som alltid tagit sömnen för given, eftersom den skämt bort mig, har nu fått upptäcka vad för lite sömn gör med en. Och jag insåg att det jag har mest respekt för i min hälsa, det är nog sömnen. Utan den går vi sönder. Jag kan jobba för mycket i perioder, stänga av känslor för att skydda mig (vilket inte är att rekommendera), slarva med mellanmålen osv. och känna att det ändå funkar ett tag utan att det förändrar eller försämrar något. Men nästan direkt jag märkte att jag började sova risigt så blev jag rädd, så pass rädd att jag direkt försökte förändra det för att få sova igen. Bokade coachingsamtal för att få bolla tankarna som malde dygnet runt, pratade med mina närmaste, lade mig tidigare, började läsa böcker innan sängdags igen, låg på spikmattan, slutade scrolla i sängen och gjorde vad jag kunde för att hjälpa sömnen. Det hjälpte och jag ligger inte längre och försöker somna i timmar och vaknar inte på nätterna klarvaken utan att kunna somna om. Sover fortfarande för få timmar men det är en enorm skillnad mot bara 1-2 månader sedan. Vad blir poängen med det här? Om sömnen förändras eller försämras. Ta det på allvar direkt. Utan sömn går vi sönder tillslut.
