Låt oss stanna till vid det faktum att jag sprang ett halvmarathon på jullovet. Apropå att begränsa sig. Har tidigare berättat att jag haft dåligt självförtroende när det kommer till löpningen, detta trots att jag vet att jag kan springa och är uppvuxen med löpning som träningsform i och med längdskidåkningen. Ändå har jag i vuxen ålder haft diverse issues när det kommer till löpning. Kanske för att någon press undermedvetet hängt kvar från tävlingstiderna i ungdomen eller att jag tappade så mycket när jag var utmattad. Oavsett så har jag tampats med att kliva över tröskeln när det ska springas. Vet någonstans att jag har kapacitet och att jag älskar det. Det är på så många sätt min träningsform som ligger så naturligt för mig. Men att släppa fram det har varit svårt och jag har majoriteten av gångerna dämpat impulsen att gå ut och springa. De senaste åren lessnade jag på beteendet och har aktivt jobbat för att bryta det genom att ge efter när andan fallit på under en promenad eller sprungit en kort runda i taget eller hållit igen på tempot. Allt för att det ska bli så fritt och behagligt som möjligt. Succesivt har den där mentala tröskeln minskat och relationen till löpning är friare än på evigheter. Så kom den där dagen i Malmö i julas. En dag sprang jag en runda på 8 kilometer och kom hem utan att känna mig trött. Det fanns mer i systemet. Så fick jag frågan "vad är det längsta du sprungit?", jag hade inget svar. Strax över milen eller så. Två dagar senare efter att vi käkat brunch och chillat behövde benen rastas. Jag klev ut och tänkte att det är väl bara att testa - hur långt kan jag springa? Så jag fortsatte när jag normalt sett stannat. Höll ett behagligt tempo och lade fokus på att upptäcka delar av Malmö jag ännu inte sett. När jag passerade 13 kilometer var det otänkbart att inte fortsätta till 20 och sedan 22 km. Kom tillbaka och var rusig. Inte bara för att jag utan att riktigt fatta hur det gick till drog till med ett halvmarathon, utan även för kraften i att tillåta sig. Att släppa de där begränsningarna man håller på med och öppna upp. Jag kommer aldrig mer kunna säga till mig själv eller någon annan att jag inte kan springa eller inte är en löpare. Befriad <3 Läs även: Kroppen fortsätter fascinera efter utmattningen
