Det här med att min energi kommit tillbaka och att jag känner mig som mig själv igen har fått mig att påminnas om hur lätt det är att vänja sig vid dåligt mående. Det är nästan läskigt hur snabbt något som drar ner oss blir det normala. De flesta av oss har nog haft någon period där vi exempelvis varit väldigt trötta och slitna, haft mycket huvudvärk, har smärta, känt oss energilösa eller liknande - och är det inte fascinerande hur fort det blir en del av ens vardag och person? En person i min närhet har haft problem med magen i hela sitt vuxna liv. Vi pratar över 30 år. Ändå söker hen inte någon hjälp för detta eftersom "det alltid varit så" och att magproblem blivit normalläget. För mig så blev min nya lägre energinivå det normala under graviditeten och amningen så att jag glömde hur jag egentligen är. En annan i min närhet säger sig ha tappat stinget på grund av sin trötthet och liksom accepterat att det är så det är nu. Vad vill jag säga med det här nu då? Jamen ni fattar. Känner ni igen er? Kram!
