Något av det kanske charmigaste med livet är alla förbaskade upp och nedgångar. Det är intressant hur en glad nyhet ofta följs av en sämre, hur en bra dag följs av en trött och liknande. Det verkar som att livet alltid envisas med att skapa kurvor för att en alltid ska vara på tårna. För några veckor sedan berättade någon en sak som tog hårt på mig, samtidigt som den inte gjorde det. En stark impuls var att ställa mig och skrika av frustration, typ ge upp. Men ännu starkare var känslan av "skit också, men det hör löser vi". Tidigare har jag ofta deppat ihop och tyckt synd om mig själv. Fastnat i känslan av att jag är värdelös och att det är lika bra att skita i allt. Blev därför så oerhört stolt över att vinnarskallen nu tog över. Istället för att deppa ihop så växte frustrationen och jag kände en glöd. Det här kommer att ordna sig! Och om det inte gör det så är det en mening med det också. Jag har gjort det jag kunnat. Det känns oerhört trösterikt och stärkande att få känna såhär efter alla år av "klart det är mig det är fel på, jag måste anpassa mig och göra om för jag är såklart sämst". Det är så viktigt att påminna sig om att känslor och tankar inte är sanning. En tanke är bara en tanke och en känsla är bara en känsla. Något som kan vara bra att berätta för sig själv oftare. ,. nu ska jag skriva vidare på en grej som jag snart får berätta mer om, i sann blogganda. Kram och tack för att ni lyssnade!
