Hej på er! Har uttryckt att jag varit i en period som skaver. Har haft många olika känslor i omlopp och ibland känt det som att jag "springer framför mig själv", vilket ger en känsla av att vara i osynk med kropp, själ och skalle breder ut sig. Det i sig leder till mer skav - ni känner kanske igen er? Jag har flera olika sätt att ta hand om det här nu och det skiljer sig på alla sätt mot tidigare i livet. Tidigare - innan min utmattningsdepression, sjukskrivning och första åren efter - så stängde jag av. Jag låtsades inte om obekväma känslor då jag inte visste hur jag skulle bemöta och ta hand om dem. Jag stängde av och bestämde hur allt skulle vara istället för att acceptera hur det faktiskt är. Jag var aldrig i tystnad, alltid i distraktion. Vågade aldrig eller sällan uttrycka hur jag kände och speciellt inte om något var en potentiell konflikt, då låg locket stenhårt på. Allt var bra, SÅ. Nu är det helt annorlunda. Efter år av terapi, coachning och arbete som byggt om och byggt upp min självkänsla så är det idag omöjligt att stänga av - tack och lov. Nu accepterar jag hur det är och utgår från det (det är såklart mer utmanande ibland). Jag sätter ord på känslor och uttrycker det för mig själv och andra, även de som är obekväma. Jag accepterar trötthet, behov av återhämtning och lyssnar på kroppen. Nu är jag dagligen i tystnad och har en ständigt pågående dialog inuti, vilket ger ett lugn och en trygghet. Det här gör att även när jag är i en period som av någon anledning skaver så mår jag bättre i den än tidigare, eftersom jag tar hand om mig själv i den istället för att försöka förneka den. Några saker jag gjort senaste dagarna för att landa i mig själv igen: Bokade av träningen, lät bli att gå en promenad och tog en powernap efter jobbet. Tröttheten var så tung att den var omöjlig att ignorera - tidigare hade jag dock gjort det ändå och kört på som planerat. Sovit längre på morgonen än jag egentligen vill för att kroppen så uppenbart behöver sömnen framför t.ex. en morgonpromenad. Acceptera alla känslor och frustration och skav som bubblar och försökt att sätta ord på det för mig själv och pratat med vänner. Pratar högt för mig själv. Tagit några minuters sträcka ut, även fast det inte känts som att tiden funnits. Accepterat att jag inte kommer att prestera mängder med extra grejer på jobbet de här dagarna. Skrivit ner sådant som ligger i huvudet och belastar. Rensade här hemma i helgen, vilket gör att det är en betydligt luftigare känsla här hemma nu. Vet att jag behöver prioritera sovmorgon i helgen för att kroppen ska få fylla på. Ett steg i taget. Det som är nu är inte för alltid och är det något jag lärt mig så är det att skaviga perioder utvecklar en, även om det är svårt att se det så när man är mitt i det, hehe. Någon mer som upplever skav just nu? Läs även: Det här med att ställa om mentalt när det skiter sig
