Häromdagen skyndade jag mig prick hela dagen. Jag hade glömt att jag hade ett telefonmöte bokat klockan tio, kom på det när det ringde samtidigt som jag var på väg till en kompis. Så jag tog mötet på väg till Liljeholmen och eftersom jag var lite sen så skyndade jag mig. Pushade barnvagnen upp och ner för backarna längs årstaviken samtidigt som jag försökte vara smart, lyhörd och kreativ i mötet och ha koll på min sovande bebis. Och komma i tid till min kompisdejt. Sedan blev det att jag skyndade mig några gånger till och plötsligt var det dags att runda av för att ta sig hem för att möta upp min koordinator Elin för att lassa grejer på vagnen som vi skulle ha till veckans gruppträning. Hade tänkt ta tvärbanan men eftersom vädret var strålande och jag hellre ville gå men knappt skulle hinna så skyndade jag mig hem igen. Småsprang hela vägen hem från Liljeholmen. Sedan var det på håret att vi missade färjan över till söder så vi skyndade oss dit. Ja, ni fattar. Och vet ni varför det här suger? För när vi kommer upp i tempo så börjar vi liksom speeda på hela livet och plötsligt blir vi stressade och pressade. Och börjar gå snabbare, göra saker snabbare och skynda oss fast vi inte har bråttom. Hela den här dagen kändes jobbig. Jag hade en rush i kroppen, hade svårt att vara i stunden och tittade hela tiden på klockan för att skynda vidare. Var liksom på konstant. Och lite jäktad. Obekväm. Om det pågår länge så ökar stressnivån och vi kan börja uppleva att vi har massssssssssor att göra hela tiden och att det är så ssssssstressigt, trots att det kanske inte är det - eftersom vi skyndar oss, jäktar och gör allt för snabbt. Är speedade. Kim säger alltid att jag är så långsam. Jag är långsam när jag ska göra mig klar för att lägga mig (bara tvätta ansiktet, rutiner osv), när jag ska göra mig klar för att gå, när jag ska handla osv. Och jag är ju det, nu. Innan jag blev sjuk i utmattningsdepression så gjorde jag allting snabbt. Jag kom ofta springande med andan i halsen utan anledning. Jag tävlingscyklade med mig själv till jobbet. Jag nästan sprang fram på gatorna fast jag var ledig och inte hade någon tid att passa. Allt gick fort fort fort. Och jag var ju stressad ... Först nu insåg jag att ja, som Kim säger så gör jag ju allting i ett betydligt lugnare tempo och upplever sällan att jag är stressad trots att jag i perioder har (för) mycket att göra. Alltså kan det vara värt att försöka skynda sig mindre och försöka att ta ner tempot i livet en aning.
