När man pratar om hälsa så uttrycker många att de vill ha balans. En god tanke som jag skulle vilja nyansera en aning. För vad menar vi när vi säger att vi strävar efter balans? Upplever att vi ofta, omedvetet, tänker att balans är något vi får och kan checka av. Så! Nu är det där med balans avklarat, skönt. Det gör att vi i vår strävan efter balans tänker att vi behöver hålla oss inom vissa ramar för att det ska räknas som balans - och att då t.ex. en period av något som faller utanför dessa gör att det genast är obalans eller att vi behöver börja om igen för att komma tillbaka innanför de där ramarna. Jag vill påstå att balans inte handlar om att allt ska vara på pricken lika mycket hela tiden, som de berömda tårtbitarna där allt ska vara jämnt fördelat. Att ett sådant tänk snarare blir ännu mer press där den önskan som från början handlar om att hitta en känsla av att vara tillfreds, blir prestation. Så vad menar jag är balans? Jag tror att balans kommer inifrån. Att balans sällan handlar om att träna ett visst antal pass eller att sova så många timmar och äta på ett visst sätt. Jag menar att balans kommer från hur vi förhåller oss till oss själva. Att vi kan uppleva balans på riktigt först när vi är i kontakt med oss själva, när vi är I oss själva istället för den där känslan av att springa ett par steg framför. När vi är i kontakt så bemöter vi oss själva mer i balans när livet händer och vi väljer att ge oss själva vad vi behöver på ett helt annat sätt än när vi är uppe i huvudet och styrs av prestation. Är övertygad om att vi har lättare att hitta vägen till balans om vi befriar oss från att det handlar om att balansera rätt antal träningspass, måltider, sömntimmar - och istället söker den i våra behov, självvärde och inre kompass. Berätta, hur känner ni för detta resonemang? Läs även: Känner allt det där som triggar ångesten
