Jag kom att tänka på det här med att vårat mående inte är statiskt. Ibland är det så lätt att tro det - att om man mår dåligt så får man enbart må dåligt. Men det är ju tack och lov inte så. Att må dåligt betyder inte att man inte kan eller får skratta eller ha stunder av energi. Att må dåligt innebär inte att det är förbjudet att känna något annat ibland. Att se en person som mår dåligt vara glad gör inte att den mår mindre dåligt, men den kanske känner sig lite lättare just i den stunden. Jag brottades med det där under min sjukskrivning. Vågade inte riktigt tillåta mig att vara glad de korta stunder som jag kände mig det, av rädsla för att någon skulle tro att jag inte längre var sjuk eller inte skulle ta mig på allvar. Jag vet att det här året har varit riktigt jävla tufft. Att jag mått dåligt och kämpat. Men jag vet också att jag skrattat mer än på länge och att det varit livsviktigt för att orka. Att få de där stunderna av glädje och skratt har gett energi att ta sig igenom allt det jobbiga. Det enda utesluter inte det andra. Man kan vara glad och ledsen samtidigt. Skratt och gråt ligger så nära till hands. Vårt mående är allt annat än statiskt och det är snällt att påminna sig om det.
