Hur kommer det sig att vi alltid hamnar i ytterkanterna när vi pratar om hälsa? Ännu en känd person postade före- och efterbilder på sig själv med en text om att många nu kommenterar hur smal hen blivit efter det senaste kostupplägget- och skrev ”Så du menar att du föredrog hur jag såg ut för 12 år sedan när jag var större, ohälsosammare och hade ful frisyr”. Jag tänker att nej, ingen annan än du själv tänkte nog så. Men det finns något intressant i det här – för än en gång så dras det till ytterkanterna. Hens naturliga reaktion på att någon kommenterade att hen nu är väldigt smal var att direkt jämföra med när hen kände sig som ohälsosammast – som att det inte finns massor med år däremellan där hen kanske kände sig hälsosam, ganska stark, ganska pigg eller till och med jättestark men rätt trött beroende på hur livet såg ut.Allt det där som är mellan ytterlägena av två extremer. Det är talande för tiden vi lever i. Vi tenderar att alltid fastna i det extrema. I allt eller inget, av eller på. Antingen så tränar man skiten ur sig - eller inte alls. Vi har aldrig haft så mycket kunskap om träning och hälsa som nu, aldrig haft så mycket information, trender och fokus på hälsa – ändå så har vi aldrig varit så ohälsosamma. Sjukskrivningarna går i taket. Människor är sönderstressade. Landet beskrivs ofta som delat i två läger. De som tränar konstant och jämt och ibland på gränsen till för mycket. De som tar träningen till nya nivåer, blir övertränade, tävlar och lever som elit. De som presterar träning, andas träning. Och de som gör precis tvärtom. Som aldrig tränar, som är inaktiva, stillasittande och som, av olika anledningar, inte vill röra på sig. Som blir stressade och uppfattar ”träningsinspiration” som hets. Barn och ungdomar blir sjukskrivna redan i skolan. Våra flöden svämmar över av avklädda kroppar, putande rumpor, akrobatiska övningar och mirakelpulver. Det pratas en del om balans och att målet för många är att må bra. Ändå är det få som verkar göra det. Ändå hamnar många så snabbt och lätt i de där ytterlägena och har svårt att hitta ett naturligt förhållningssätt till att ta hand om sig själv. Varför blir det så fel? Hur kan allt det som är så bra (forskning, specialister, hälsofokus, kunskap, inspiration och information) bli så fruktansvärt pressande, stressande, tärande och rent av ohälsosamt? Ett sätt att börja närma sig den där balansen tror jag är att försöka vara lite mer i mellanläget. I nyanserna mellan sin ”livs toppform” och det man själv upplever som förfall. Att våga vara lite lagom - och därmed hållbar. Som jag skrivit så många gånger ”att vara lagom hälsosam är tillräckligt i en stressad värld”. Läs även: 10 saker som är återhämtande för mig!
