Förra veckan fick jag, Edith och min koordinator Elin träffa Memory och Constantine från Malawi tillsammans med Annika från Plan International Sverige, som jag är ambassadör för. Jag gick från det mötet med så många blandade känslor. De berättade om sina uppväxter och hur verkligheten ser ut för så många kvinnor i världen. De berättade om hur de gifts bort. Hur Constantine som 9 åring fick ansvara för hem och hushåll. Och hur hon blev flyttad fram och tillbaka mellan länder då hennes föräldrar inte höll ihop. Hur hon fick vara ute i fyra dygn utan mat när hennes styvmamma ansåg att hon hade gjort fel. Hur hon fick kraft att våga skilja sig när hon var 24 år. De berättade att av 1000 födande kvinnor så överlever knappt 600. Att bebisar som föds och överlever när mamma dör så lämnas de på barnhem för att ingen vill ta hand om dem. De berättade också om kraften och det egna ansvaret. Att visst kan man lagstifta och tycka att samhället ska göra skillnad, men att individen har ett eget ansvar att göra något med sitt liv. Och de båda är urstarka på det viset. De har gjort enormt imponerande resor och jag är så tagen. Jag kände mig så äckligt priviligerad. Vi är ju det. Vi fattar inte ens hur bra vi har det. Vilket enkelt liv vi lever. Hur trygga vi är. Vilka förmåner vi har. Vilken tur vi hade som råkade födas just precis här. För det är ju en slump vart vi råkar födas, ingen väljer det själv. Jag kommer att bära med mig det här mötet länge. Och berätta om det för Edith när hon växer upp. Hon behöver förstå hur priviligerad hon är, vi alla är. Faktum är att världen fortfarande är fruktansvärt farlig för kvinnor. I en del länder lever du i fara bara för att du är kvinna. Fortfarande. Ändå säger en del att jämställdheten har gått för långt ...................................................................... Efter ett sådant här möte är det lätt att hamna i att man nästan skäms för allt man har. Jag hamnade där. Kände att jag inte har rätt att klaga, känna mig trött eller må dåligt. Det är ju ändå bara över skitsaker. Men som Elin sa, det minsta vi kan göra är att uppskatta det vi har och vara otroligt tacksamma. Och njuta av det. Och vill man göra något större så kan man bli Flickafadder eller jobba som volontär. Det viktigaste är väl att man gör någonting.
