Scrollade igenom arkivet på bloggen och hittade en gammal text som fortfarande är lika aktuell, så vi dammar av den igen:Jag funderar på hur det kommer sig att vi alltid hamnar i ytterkanter när vi pratar om hälsa. Såg en kändis posta före- och efterbilder på sig själv med en text om att många nu kommenterar hur smal han blivit efter sin medverkan i ett TV-program med extrema upplägg för mat och träning. Han skrev ”så du menar att du föredrog hur jag såg ut för 12 år sedan när jag var större, ohälsosammare och hade ful frisyr”. Och jag tänker att nej, ingen annan än du själv tänkte nog så. Men det finns något intressant i det här – för än en gång så hamnade vi i ytterlägen. Hans naturliga reaktion på att någon kommenterade att han nu är väldigt smal var att direkt jämföra med när han kände sig som mest ohälsosam – som att det inte finns massor med år däremellan där han kanske kände sig ganska hälsosam, ganska stark, ganska pigg eller till och med jättestark men rätt trött beroende på hur livet såg ut. Allt det där som är mellan ytterlägen av två extremer. Vi glömmer mellanläget. Det är talande för tiden vi lever i. Vi hamnar alltid där – i det extrema. I allt eller inget. På eller av. Antingen tränar jag skiten ur mig - eller inte alls. Vi har aldrig haft så mycket kunskap om träning och hälsa som nu. Vi har aldrig haft så mycket information, trender och fokus på hälsa – ändå har vi aldrig varit så ohälsosamma. Sjukskrivningarna går i taket. Människor är sönderstressade. Landet beskrivs ofta som delat i två läger. De som tränar konstant och jämt och ibland på gränsen till för mycket. De som tar träningen till nya nivåer, blir övertränade, tävlar och lever som elit. De som presterar träning, andas träning. Och så har vi de som gör precis tvärtom. Som aldrig tränar, är inaktiva, stillasittande och som inte vill röra på sig. Som blir stressade och uppfattar ”träningsinspiration” som hets. Barn och ungdomar blir sjukskrivna redan i skolan. Våra flöden svämmar över av avklädda kroppar, putande rumpor, akrobatiska övningar och mirakelpulver. Det pratas en del om balans och att målet för många är att må bra. Ändå är det få som verkar göra det. Ändå hamnar vi så snabbt och lätt i ytterlägen. Har svårt att hitta ett naturligt förhållningssätt till att ta hand om oss själva. Vad gör vi för fel? Hur kan allt det som är så bra (forskning, specialister, hälsofokus, kunskap, inspiration och information) blir så fruktansvärt pressande, stressande, tärande och rent av ohälsosamt? Ett sätt att börja närma sig den där balansen tror jag är att försöka vara lite mer i mellanläget. I nyanserna mellan sin ”livs toppform” och det man själv upplever som förfall. Att våga vara lite lagom. Som jag skrivit många gånger ”att vara lagom hälsosam är tillräckligt i en stressad värld”. Ps. Önskar du fler texter likt denna? Signa upp dig på mitt nyhetsbrev som innehåller liknande tankar, goda recept och tips och trix kring välmående i vardagen. 👉 Du hittar nyhetsbrevet HÄR!
