Nämen gud, där är de ju! Springarna som jag längtar så efter! Går ju visserligen förbi dem var och varannan dag på min promenad men ändå. Idag stannade jag till och dreglade. Hästdoften. Deras gosiga långa ansikten. Ljudet. Aaaaah! Började ju rida igen för ganska precis två år sedan efter 17 års uppehåll och hann rida i några månader innan jag behövde pausa igen pga graviditeten. Så fort huset är klart är det dags att ta fram ridstövlarna igen och återvända till sadeln. Behövde det här lyckopillret i mitt liv! Det var så fint att när jag började igen så var det som om ingen tid gått, trots att det var 17 år mellan. Kände mig exakt som när jag gick i stallet som barn, ungdom och nästan vuxen. Det satt i kroppen vilket både kändes fantastiskt tryggt men också som ... obs överdrivet men ett litet slag i magen, att jag hade väntat så länge med att återvända. Hästarna gör någonting med mig. När jag rider och är i stallet är det som att komma hem till mig själv? Det är något med hela miljön och deras närvaro som gör att jag känner mig som min ursprungsperson? De kräver total närvaro och tillit, de belönar en kraftigt när allt klaffar och de utmanar en hela tiden. Mitt självförtroende som individ växer efter varje tur i sadeln och det är något otroligt värdefullt med att ge sig själv den där stunden av "från mig till mig". Stallet är bara mitt och det gör det extra speciellt, som en reset av egentid, återhämtning, humörhöjare och boost på crack i ett. Längtar tydligen litegrann efter att få damma av ridbyxorna igen 🥰
