Jag hade en frågestund på instagram och majoriteten av frågorna handlade om flytten. Hur känns det att flytta egentligen? Jag älskar att flytta. Den typen av massiv förändring är välgörande på alla sätt. För mig är en flytt förknippat med något djupare än bara det praktiska bytet av adress och nytt hem, det är ett själsligt skifte varje gång, ofta förknippat med en omedelbar och stark känsla av att nu är jag så fruktansvärt klar med den här platsen att om vi inte flyttar så dör en del av min själ - för att vara lite lagom dramastisk. Att flytta innebär att något inuti går in i nästa, ofta avgörande, livsfas, åtminstone har det varit så varenda gång i mitt liv. Från Hedemora till Washington DC: 19 år gammal och så fruktansvärt redo för världen, att ta studenten och boka biljetten till USA var som ett kosläpp av kraft. Trots den klassiska bli kär i en kille precis innan jag skulle åka och ha tonårsromantisk sommar så valde jag ändå att åka och det kändes så enormt avgörande i den stunden. Varje dag i Hedemora dränerade så jag behövde komma bort och ut, stå på egna ben och testa vingarna. Från Washington DC till Hedemora: Hem med svansen mellan benen och skam. Lade locket på och försökte hantera det jag upplevt på egen hand med dåligt resultat. Flydde från USA efter diverse drama och trauma med värdfamiljen. Fick några år senare förklarat av en psykolog att jag blivit utsatt för psykisk misshandel av min värdmamma. Att jag mådde dåligt under och efter detta var tydligt. Från Hedemora till Oslo: Mellanlandade i Hedemora för att slicka såren. Blev ihop med samma kille som innan jag åkte pga tryggt att någon ville ha mig. Funderade på allvar att stanna där och bosätta mig med honom. Blev dumpad och hjärtekrossad strax efter vilket väckte allt jobbigt från USA till liv och blev en utlösande faktor, måste bort igen. Två dagar efter hjärtekrossen ringde jag en kompis i Oslo bad på mina bara om att få flytta in hos dem i kollektivet. Från Oslo till Stockholm: Hade en blandad upplevelse i Oslo. Jobbade, åkte ambulans till akuten med mystiska symtom flera gånger, blev inlagd med njurbäckeninflammation och misstänkt propp i lungan, blev sjukskriven, festade, kraschade, träffade han jag senare skulle gifta mig med och brottades med det obearbetade traumat från USA och att "nu måste jag ta tag i vuxenlivet och skärpa mig". Min kille skulle börja plugga på universitetet i Stockholm så jag lade planerna på tågluff i Europa åt sidan och hittade en väg ut från den upplevda pressen. Från Huvudsta till Bergshamra: Flyttade in i ett kollektiv med tjejer som jag hittade på Blocket. Kanon i den första euforin av att nu bo i huvudstaden, dock kortvarigt då kontraktet utan förvarning upphörde. Vad händer nu? Från Bergshamra till Hammarbyhöjden: Blev sambo med en av tjejerna. Påfrestande eftersom jag inte mådde bra och tampades med mitt och hon med sitt. Det blev snabbt uppenbart att det inte funkade så jag och min kille blev sambos i en lägenhet i Hammarbyhöjden. Från Hammarbyhöjden till Hammarby Sjöstad (studentlägenheten): Jag mådde allt sämre och försökte navigera i dåligt mående, kommande utmattning, mängder med jobb, ny som egen företagare och stress. Meddelandet om att vi fick flytta till en lägenhet på längre sikt som gav mer trygghet kändes som en befrielse. Från studentlägenheten till första gemensamma: Här blev jag sjuk på riktigt. sjukskriven och rakt ner i det svarta hål en utmattningsdepression innebär. Tillslut satt ångesten i väggarna och jag blev sämre av att vara hemma. Hela lägenheten var så förknippad med allt som var sjukt, skevt och svårt att hela platsen triggade symtom. Att tillslut kunna köpa vår första gemensamma lägenhet var, hur banalt den än kan låta, enormt viktigt för mitt tillfrisknande. Ny plats, ny energi, en plats att läka på som var ren från gammalt. Från första gemensamma till andra gemensamma: Här började jag leva att friskt liv, blev frisk, blev gift, blev gravid, fick barn och började hitta tillbaka till mig själv. Med det började jag också ifrågasätta livet och mycket ställdes på sin spets. Vi beslutade oss för att flytta till större och därmed vår andra gemensamma lägenhet. Här bodde vi bara någon månad innan vi gick in i det som ett halvår senare blev en skilsmässa. Från andra gemensamma till första egna: Jag köpte min första egna lägenhet dagen efter att beslutet var taget. Den kom till mig precis när jag behövde den som mest. Här har jag sörjt, mått fruktansvärt dåligt, levt singelliv, varit ensamstående mamma, tvivlat, försökt förstå vem jag är, blivit kär och ihop med en ljuvlig man, blivit familj igen och i perioder mått fantastiskt bra med trivsel i hjärtat och fruktansvärt dåligt med mörka hål som slukat. Från första egna till första gemensamma: Känslan i den här flytten är samma som tidigare: Den är avgörande för att kunna gå vidare till allt spännande och fint som nästa kapitel innebär. Jag är så redo, vi är så redo! Vårt första gemensamma hem! <3 Läs även: Före- och efterbilder på min hall
