Smekmånaden i hönsgården fick ett abrupt slut när höken brutalt dök ner och tog en av våra yngsta kycklingar (inte den på bilden). Jag och Edith satt ute på altanen och käkade frukost med hönsen. De gick som vanligt precis nedanför oss och pickade i gräset och Benny gosade i Ediths famn. Vi löste korsord och allt var lugnt, snudd på idylliskt. Klipp till fyra sekunder senare så var allt över. Hon gråtandes och rädd, hönsen livrädda och flyende åt alla håll och jag själv som innan jag förstod det rusade mot hökjäveln som plockade med sig en av kycklingarna. Trots att de var precis vid oss. Trots att de numera är rätt rejäla i storlek eftersom de är nästan två månader gamla. Trots att vi aldrig sett ens tillstymmelse till en hök här.En borta. Från elva till tio. Om man ska vara krass så var det antagligen en tupp men fy, oavsett nej nej nej. Det här är tyvärr något man får räkna med som hönsägare men man lever med hoppet om att slippa så länge man kan. Det gick fascinerande snabbt och jag fattar ärligt talat inte att den vågade attackera när vi var precis bredvid. Nu googlar jag fågelskrämmor och tips mot just hök för att försöka hitta lösningar så hönsen inte måste leva ett trist liv i hönsgården. Tips och erfarenheter uppskattas. Någon skrev om plastband i skrika färger och fejk-ugglor. Jahapp, nu vilar gänget tryggt tills vidare. Misstänker att om höken väl fått napp en gång så har den all anledning att fortsätta hälsa på. Pitt också.Läs även: Vi har fått fem nya familjemedlemmar!
