Hon fångade in tuppen Arne, kramade honom hårt och sa tyst "hejdå Arne" och gav honom till Tareq med vetskapen om att det var sista gången de sågs. Jag tänkte hur mycket hon vuxit i sig själv sedan vi kläckte fram kycklingarna för ett år sedan och tacksamheten är enorm. Att kunna ge våra barn höns som en del av barndomen har gett så många fler dimensioner än jag kunde föreställa mig. Det sägs att höns kommer för att lära oss om döden, inget mer är sant. Som hönsägare är döden ständigt närvarande i form av hotfulla rovdjur, för många tuppar som man inte kan behålla och plötsliga dödsfall utan uppenbar anledning. Den här gången gav Arne oss inte bara påminnelsen om döden och därmed tacksamheten för livet utan även möjligheten att få uppleva hela kedjan - att få tillaga ett djur man själv fött upp i en kärleksfull och trygg miljö. Att få lära barnen om hela kedjan och prata om skillnaden på kött man köper i affären och som här, en tupp som levt hela sitt liv fritt i vår trädgård omgiven av sin flock och massor med kärlek från sina människor.Att få leva med höns är något av det finaste jag upplevt, med allt vad det innebär. Tack Arne <3
