Emma: Vilken historia och vad skönt att din syster mår bättre. Jag tänker ofta att du har så kloka tankar kring kost och hälsa och du hänvisar ofta till att du inte tror på dieter och att äta allt (men inte alltid), tror du att skulle resonera annorlunda om ni i familjen inte haft den här bakgrunden? Kram Intressant fråga! Det är såklart jättesvårt att veta, men spontant så tror jag inte det. Linnea blev sjuk när jag var klar med skolan och skulle flytta hemifrån, jag var 19-20 och hade redan en etablerad matrutin. Tänket med att äta allt (eller det mesta) men inte alltid och att inte hålla på med dieter har alltid funnits hemma hos oss under hela uppväxten. Ingen av våra föräldrar har pratat om vikt, att man inte kan äta vissa saker eller bantat - i vart fall inte så att vi har märkt det. Vi fikade ofta hemma eftersom mamma tycker om att baka och det var aldrig någon stor grej eller att någon skulle påpeka huruvida fika är nyttigt eller ej. Vi är uppvuxna med husmanskost, träning, fika, utomhuslek, frukost, kvällsmat och att äta när man är hungrig. Kommentarer eller förbud kring maten har tack och lov inte funnits där. Det var först när jag kom upp i mellanstadiet eller högstadiet som jag lärde mig av vänner att det kunde petas i maten och att maten kunde bli ett problem - men det blev det tack och lov inte för mig. Som Linnea skriver (och framförallt det hon inte skriver men som vi pratar mycket om) så var det inte maten i sig som var problemet eller orsaken. Det blev ännu ett tvång som kom när hon var i sjukdomen. → Läs syrrans berättelse om sin ätstörning här!
