Följande scenario utspelar sig på en liten bohemisk resturang i Rolle, Schweiz: På tallriken ligger några stekta abborrar med spröda pommes frittes vilket ser allt annat än anmärkningsvärt ut. Visserligen är resturangen berömda för just denna rätten men eftersom jag först äter med ögonen har jag rätt låga förväntningar. Jag tar första tuggan, blir knäpptyst, tar en till och glömmer vad jag heter. Tar en till, suger på fisken och knaprar på det mest spröda och perfekta pommesen som jag någonsin känt. Konstaterar att fisken är så len att jag hade kunnat suga i mig den med sugrör. Tar en tugga till och tappar fokus på omgivningen. Sältan, smaken och kombination gör mig helt salig och jag säger att "hade donken serverat dessa frittsen hade jag blivit stamkund". Tar en tugga till och är säker på att jag dreglar av upphetsning. Fortsätter tugga, smaska och förvånas över upplevelsen som exploderar i mig. Det är utan tvekan det absolut godaste jag någonsin ätit och vill aldrig mer borsta tänderna. Jag ser servitören gå runt och servera ytterligare en portion till våra bordsgrannar och jag börjar kasta lystna blickar, ber bordsböner och ser uppgivet hoppfull ut tills han förstår vinken ,. ,. så jag får en tallrik till, genomgår samma extas, älskar med maten på min tallrik och är helt besatt av tanken att det aldrig får ta slut. Den lena fisken, sältan, krispiheten, sältan. Åh, maten är slut och jag går loss på min lillebrors tallrik som tack och lov förstår sitt eget bästa och ger mig halva. En man vid bordet bredvid glor förvånat på tjejen som verkar galen. Jag tuggar, suger på fisken och konstaterar att hade jag vart tvungen att välja mellan sex och denna maträtt skulle min kille ligga risigt till. (förlåt) Grillad Abborre och perfekta pommes, vem hade kunnat ana ,. .
