Nu är det ett år sedan jag slutade amma. ETT HELT ÅR har passerat och den perioden som jag då upplevde tog över livet och hela mig, känns så avlägsen. Som ett annat liv. Men jag vet hur det tärde på mig. Kanske framförallt för att jag inte fattade att jag fick amma precis hur jädra länge jag (och Edith) ville och att ingen annan hade något med det att göra. Men jag förstod det försent. Vi ammade i 10 månader, jag började prata om att sluta redan efter 5,5 månader pga oklart men verkligen inte för att jag ville, så började trappa ner vid 6 månader. Trappade alltså ner i hela 4 månader utan att kunna sluta, eftersom jag inte ville och inte var redo. Det här är nog ett av livets mest intressanta. Hur något som upptar prick ALLT ALLT ALLT när man är mitt i det, i nästa stund känns främmande, avlägset och som att det knappt ens hänt? Det är nog den största trösten oavsett vad man än går igenom. Att det kommer att komma en dag som den här, då det där förbannat jobbiga känns som ett annat liv för att man är ute på andra sidan. Här är en text som jag skrev någon vecka efter att ha slutat amma. Läs den gärna och applicera på det du behöver ↓ "När vi väl gör det i livet så kommer det så fantastiskt mycket gott med det. Det kan vara fruktansvärt jobbigt att ta besluten, men känslan av att ha bestämt sig är ju förlösande. Och då blir det plötsligt så lätt. Man liksom vilar i sitt beslut och står stadigt i det ... " läs texten här!
