Vilken ohärlig morgon. Vaknade lite för sent och insåg att jag missat att ställa klockan, minns inte senast det hände. Edith väckte mig med ett "mamma gå upp nu faktiskt kom igen". Och redan där förstår ni ju vilken känsla som hängde med oss under morgonen. Tidsbristen. Jäkten. Egentligen lämnar vi henne strax efter klockan 08 men det insåg jag snabbt skulle bli omöjligt. Och vad gör barn när de märker att föräldrarna vill skynda på? Tar all tid i världen. Vägrar samarbeta. Testar tålamodet. Gör tvärtemot och tvärtom. Såklart. De där lägena är så svåra för det är så lätt att gå upp i att tålamodet brister och man måste skynda sig för att inte bli sen och samtidigt så vet man ju att det är ens eget fel att man måste jäkta iväg. Väl framme vid förskolan sa jag att det var mitt fel att vi behövde skynda oss och att det blir en tråkig morgon, inte Ediths fel, och hjärtat brast när hon sa "jo Ediths fel". NEJ. Lilla älsklingen. Fy fan. Tillslut enades vi om att det var mammas fel. Ah. En sådan morgon. Och nu dröjer det tills på fredag tills vi får ses nästa gång.
