Jag tänkte på konceptet "vobba" igår och hur orimligt det är. Jag försöker vobba så gått det går när vabb dyker upp och jobbet behöver sitt. Den splittrade känslan är ständigt närvarande och resultatet blir sällan bra. Man gör så gott man kan för att få ihop alla delar och allt det där, men som med allt annat så behöver man påminnas om att göra en sak i taget är g u l d!?Det är såklart inte alltid möjligt och ibland behöver man göra pannkakor till sjukis med ena armen, besvara jobbgrejer med den andra och tänka på en tredje MEN jag blir mer och mer avtänd på hela grejen. Låt folk vabba utan att den moderna världen ska slänga in moderna ord som avkräver "vobbande". Låt ett barn ha sin förälders uppmärksamhet när det vabbas och låt jobbet jobbas när det jobbas så att säga. Allt bottnar kanske i en längtan efter mindre multitasking och mer fokus på att göra det man gör när man gör det och vara där man är när man är där. Kanske en önskedröm i ett blomstrande digitalt samhälle. Men fint att vila tanken i! Hur gör ni när allt behövs på samma gång? Vobbar, vabbar, är tillgängliga, checkar ut, annat? Läs även: Vad tar du med dig från veckan?
