Efter min skilsmässa och innan jag och Tareq blev tillsammans skrev jag såhär om att få fler barn:"Bebisfabriken är stängd. Jag är inte den som stänger dörrar, låser och kastar bort nycklarna - däremot kan jag landa i att dörren är stängd men inte låst. Att ta definitiva beslut är inte riktigt min grej, jag tror på att ombestämma sig efter de förutsättningar som råder och att man gör sig själv en otjänst genom bestämma "nu ska det vara såhär för alltid". Men ibland, som i den här frågan så landar jag i att dörren är stängd (inte låst men ni fattar). Utifrån här och nu och hur jag känt de senaste fyra åren så är min bebisfabrik stängd. Jag har fått mitt barn. Längtan efter fler finns inte. Vilken befrielse det är att landa här nu. Min bebisfabrik är stängd."... och så var det verkligen. Såhär med facit i hand var den där processen så viktig. Att känna att jag "fick" stänga dörren till fler barn utifrån var jag befann mig i livet/känslorna där och då. Att tillåta mig att vara i det som var utan att känna att jag behövde skynda mig att försöka "vaska fram" en ny partner att para sig med. Den där meningen om att stänga dörren men inte låsa och kasta bort nycklarna står jag fast vid. Ibland är det skönt att få landa i ett beslut i något, mest för att få en riktning och kanske kunna släppa vissa saker. Och att vara högst medveten om att livet drastiskt kan ändras en dag och då välkomna det med samma givna öppenhet. Jag är så djupt tacksam över att den där stängda dörren flög upp när vår gemensamma barnlängtan blev så tydlig och stark. Kan inte med ord förklara hur Evy påverkar oss och vår familj, denna självklara lilla stora briljanta varelse som gör allt bättre. Bebisfabriken var stängd tills han kom och hon behövdes här. <3
