Nervositeten har varit så uttalad hela sommarlovet och det har varit många "mamma jag vill inte börja skolan" och oron som kommer med det. Kramar har delats och tröstat. Så kom äntligen dagen som medför så många ambivalenta känslor, första dagen i skolan. Jag mötte henne och hennes pappa en stund innan alla skulle samlas på skolgården och inom mig fanns pirret, hur skulle första lämningen gå. Så samlades hennes nya grupp och hon gick iväg, trygg och glad. Inte en tår skymtade och entusiasm lyste i hennes ljuvliga lilla ansikte. Vi vinkade och hon försvann med gruppen. Då förstod jag. Det är över nu. Tiden som i att ha bebis och småbarn är över. Från denna dag och alla som kommer framåt kommer tiden handla om att växa och söka världen utanför. Jag är inte längre mamma till en bebis eller ett litet barn. Mitt lilla hjärta börjar bli stor. Varför sa ingen något, tänkte jag när hon sprang iväg, att det handlar om sex intensiva år från bebis till gullis till litet barn sedan kliver de in i skolans värld och från den dagen växer de metervis på en eftermiddag, inuti. Hon mötte mig efteråt med ett brett leende och annonserade att allt varit fantastiskt. Trygg. Mitt hjärta svällde av stolthet och lugn. Tack för den här tiden lilla älskling. Nu kliver vi in i nästa kapitel tillsammans, min famn finns alltid ett steg bort. <3Läs även: "Mamma, du bor här"
