Hon skulle snart fylla två när jag flyttade ut. Fyra år har gått och livet som förälder till barn varannan vecka har blivit vardag. En vardag man tvingas lära sig leva med. Överlevnadsinstinkten gör att man hittar mening med tiden ifrån varandra. Hur ska man annars orka vara ifrån sitt barn halva tiden. Ibland finns ljusglimtar att hitta i det. Som att man har utrymme att fylla på sig själv lite extra när det är pappa-vecka. Som att man hinner jobba undan och tid för träning finns. Man uppskattar skiten ur tiden man får tillsammans och tar den aldrig för given. När jag blev nykär fanns utrymme att vara knäpp i huvudet kär och är man trött får man snart en chans att sova ostört igen. Sådant stärker vem som helst, men blir viktig att påminna sig själv om. Tiden ifrån varandra måste tillskrivas mening, annars tappar man allt.Så finns det stunder som krossar en. Det är inte ofta jag tillåter mig att lyfta på locket till dem men de finns alltid där. Som jularna ifrån varandra, inga förväntansfulla ögon som väcker en i ottan och viskar "mamma kommer tomten snart?". Som när hon blir sjuk och inte är hemma. Som att vara bjuden till vänner som har barn när hon inte är hos mig. Som när ett avsked blir extra jobbigt och vi måste skiljas åt. Som, som, som ...Som när jag går förbi skolan och vet att där inne är mitt barn och ska snart hämtas, men jag måste fortsätta gå. Läs även: Då förstod jag, det är över nu