Jahapp. Klockan är nu 15.09 och jag har precis satt mig ner för att få lite jobb gjort. Tanken var att jag skulle börjat redan för två timmar sedan men det blev inte riktigt som jag tänkt. Nu för tiden så är Ediths rutiner ganska självgående och jag vet att efter att hon vart vaken ungefär en och en halv - två timmar så börjar det bli dags att sova igen, vilket gör att jag kan planera det jobb jag behöver göra efter hennes sovstunder. Hon var vaken från klockan 11 så att hon skulle slockna till klockan 13 var helt rimligt. Hon käkade och somnade och jag funderade på om jag skulle låta henne ligga kvar i soffan eller sätta henne i sjalen. Gjorde te, plockade fram en bit kladdkaka och startade datorn. Och hon vaknade. Superglad. Jahapp. Och de kommande två timmarna så försökte jag få henne att somna om eftersom hon ju ändå var trött och behövde sin eftermiddagslur. Och det dåliga samvetet fullkomligt körde över mig. Här sitter jag och försöker få min bebis att somna för att jag ska kunna jobba. Och hon somnade såklart inte eftersom hon säkert kände att jag ville att hon skulle somna. Och när hon inte somnade så blev jag lite stressad och samtidigt arg på mig själv för att jag var så dålig som ville jobba. Så mötte jag hennes glada blick och blev helt gråtfärdig. Och medan jag gick runt med henne i sjalen, vaggade, pratade, nynnade och ammade så bannade jag mig själv för att snärja in mig i de här dåliga känslorna. Jag gör så gott jag kan. Det är inte hela världen om hon inte somnar. Jag kan ju jobba senare också. Och jag är en mamma som försöker att göra det absolut bästa som går utifrån vår situation. Ändå sa det dåliga samvetet att jag är sämst. Såklart. ♣ Tog en bild på kladdkakan (eh, grädden?) ↑ ♥ Den glada bebisen som inte ville sova ↓ Tack för att ni lyssnade!
