God kväll, hej sen fredag! Bläddrade i arkivet på jakt efter något, fastnade vid det här inlägget som jag skrev för ett par år sedan. Det berör fortfarande. Här är det igen:Läser en av alla texter jag skrev under förra året, gömda i min dator. Stannar vid en sekvens i en text jag skrev efter att jag tillfälligt flyttat ut, till syrrans lägenhet. Om när orden sagts och jag skulle packa väskan."Så fortsatte det. Vek kläder. Stirrade i garderoben utan att förstå vad jag behövde. Allt kändes surrealistiskt. Är det här en del av mitt liv? Är det här en sekvens i livet som är mitt? Jag vacklade. Dröjde kvar lite när jag insåg att det var nu jag skulle gå in till min sovande dotter och pussa henne i pannan och försvinna i natten. Inte finnas där när hon vaknade och ropade mamma. Mamma borta. Bet mig hårt i kinden men tårarna föll ändå. Strilade som det lätta sommarregnet. Pussade hennes runda kind och bet ännu hårdare i min. Klev i skorna och tog några tveksamma steg."Just de orden. "Pussade hennes runda kind och bet ännu hårdare i min" får mig att gråta varje gång jag läser dem. De symboliserar så mycket, de få orden.Idag upplevde jag samma sak när hon blev hämtad av sin pappa. Dags för byte efter att hon varit hos mig i flera dagar. Vi pussades hejdå. Jag vinkade. Hon tog ett steg mot mig igen, ville ha en till puss.Pussade hennes runda kind och bet ännu hårdare i min.♥Läs även: Hur ofta städar ni?
